Så var sista dagen här. Som vanligt blandade känslor. Vi har fått se och uppleva så oerhört mycket dessa dagar.
Vår duktiga guide Dick, en mycket intressant och kunnig person, har gett oss väldigt mycket, av landet men också sina egna erfarenheter.
Vi har känt oss väldigt trygga med den skickliga chauffören Logan. Duktig på att köra bil men också på MMA. Vi har känt oss trygga i dubbel bemärkelse. :) Mycket skoj och bus dessa dagar.
Igår blev vi bjudna på avskedsfest. Fantastiskt underbart att få avsluta resan med alla goda vänner här.

Det är en underbar och spännande upplevelse att få vistas i zululandet. Så många historiska händelser har ägt rum här. Vi är oerhört tacksamma över att få ha biskopen med i bussen hela tesan. Så mycket vi får höra, se och lära om detta fantastiska område. Zuluerna har en rik och spännande kultur.
Det är också ett historiskt område ur svenskkyrklig missionshistoriskt perspektiv, med början 1874. Man blir ödmjuk inför det arbete dessa pionjärer har utfört i detta främmande land.
Oavsett var i landet vi befinner oss, måste vi ha apartheidperioden med i bilden. Precis allt är påverkat av det som pågick 1948-1994.

Gårdagskvällen och morgonen fick vi avnjuta några timmar i fantastiska natur. Det är också en viktig del i att förstå hur det är att bo här.
Förutom de storslagna vyerna hade vi förmånen att få se en många noshörningar (vit). Flera av dem med enorma horn. Vi fick även se lejon, giraff, impala, nyala, zebra, buffel, gnu, flera fina fåglar, dyngbaggar, skorpioner och andra småkryp. Min guide berättade också mycket om träden.

Målet idag är att få en inblick i zulukulturen. På vägen dit har vi gjort flera stopp vid kyrkor som varit en del av biskopens prästtid.
Kyrkan han ska fira gudstjänster i efter pension är under uppbyggnad.

Vår bil fastnade i leran. Det var bara att hoppa ur och ta en walkabout till lodgen. Ett extra plus äventyr. Gillas starkt av mig...

Här var det underbart att ta en bensträckare!!! Många roliga bilder togs med anledning av den starka vinden i kombination med höjden och vyerna.

Det är något med den afrikanska landsbygden som slår an något inom mig. Lugnet, naturens vackra sånger av cikador och fåglar, färgerna, dofterna, vyerna... Det går måste upplevas för att förstå. Att ta en promenad på stigarna, på gräsmattorna...
Natten har jag haft förmånen att tillbringa på historisk zulumark ute på landet - Rorkes Drift (RD). Ett enkelt men underbart boende. Enkel men underbart god mat. Äntligen fick jag plocka fram mina erfarenheter från Kenya. Strömmen gick - fram med ficklampan. Småkryp i rummen - håll alla väskor stängda. Spola inte i toaletten mer än det absolut behövs. Ta med matsäck till fortsatta resan - fram med medtagna fryspåsar och dela ut till medresenärer. Och så vidare.
Området är väldigt torrt och gästhuset hade sparat vatten särskilt för vår skull för att vi skulle kunna duscha. I såna lägen är man oerhört sparsam som västerlänning och väntar med duschandet och toalettandet så långt det är möjligt tills man når andra områden.
(Plötsligt kör vi visst genom en sandstorm på vidderna...)
RD är känt för sin konst. Man har en enorm konstnärlig kunskap och de som bor här strävar efter bevara sitt ursprung, att bekämpa förtrycket, för rättigheten att få ge uttryck för den man är genom konsten.

Vyn jag fick avnjuta från mitt sovrumsfönster tidigt i morse.

Min vän Lillemor upplyste mig om att bilden på mig inte kom med i inlägget. Här kommer den således. :)
Text och bild blir tydligen inte riktigt i den ordning som jag skriver men jag hoppas ni hänger med på vilken bild och text som hör ihop.

Idag har jag firat en fantastisk gudstjänst med nya vänner. Nine Miles Lutheran church har byggt ny kyrka och det var dags för invigning. Man väntade att över 1000 personer skulle komma.

Eftersom natten tillbringats hos värdfamiljer (jag var den enda som fick bo ensam) vaknade jag redan vid klockan 4. Husen, hur fina de än är, är inte särskilt ljudisolerade här. Ena sonen i familjen skulle börja jobbet klockan 6, så började familjen röra på sig tidigt...
Vi skulle lämna huset redan klockan 7:00 eftersom dottern skulle hjälpa till i gudstjänsten som i sin tur började 8:30. (Vi kom iväg 7:35...)
Väl framme var jag först av alla i vår grupp. Kändes gott att hålla lillflickan i handen.

Vi började gudstjänsten med, att med biskopen i spetsen, sjungandes gå runt kyrkobyggnaden. Det väntades runt 1000 personer.

Stora partytält var uppslagna och plaststolar utställda till de som inte rymdes inne i kyrkan. Här skulle även kyrklunchen intas vid dukade bord.

Vi svenskar hade fått hedersplatser längst fram. Dagen till ära hade det hängts över vita stolsskydd av tyg. Jag hade en aning om vad som väntade oss, så jag hade packat med mig äpplen som jag fick av värdmamman, Singoalla, vatten spetsat med resorb samt Ahlgrens bilar. Efter tre timmar in i gudstjänsten var det gott att få lite i magen. Även mina medresenärer var tacksamma att mamma Lisa hade med lite ätbart...
Gudstjänsten höll på i fem timmar, men det kändes absolut inte så länge. Fantastisk och näst intill öronbedövande sång av församling och körer som nästan fick taket att lyfta. Vilka pipor dessa vänner har. Och vilken glädje som uttrycktes i all dans. Jag önskar så att fler skulle få uppleva detta.

Vi firade nattvard tillsammans. Nytt för mig sedan jag kom hit är användandet av rökelse och klockringningar i samband med den. Bra att fått den erfarenheten. Det ökar förståelsen för andras traditioner och rädslan för det okända blir obefintlig.

Baba Bishop - vilken underbar, rolig och härlig man. Vi har så väldigt roligt tillsammans. Det är en stor förmån för oss att få ha honom med i bussen på vår resa runt i stiftet.
Att lyssna till hans predikan var en fröjd. Så enkelt, så många bra bilder från vardagen, så full av energi och engagemang. Mitt i de allvarsamma orden kommer så något som gör att hela församlingen brister ut i skratt. Och biskopen rör inte en min. Vilket gör det ändå roligare. En man som älskar sin kyrka och sina medmänniskor. En stor man i mina ögon. Fast han är så liten... Alla borde träffa honom.
Jag ser stora likheter med mina vänner i Kenya - biskop Kahutu och prästen Manase.
Att kunna skämta med varandra, trots att vi kommer från olika sammanhang, det gör gott på något sätt. Att skratta tillsammans river hinder och bygger gemenskap.

Biskopinnan (im mitten i rött) har en enorm sångröst som påminde om Mahaila Jackson. När sonen och hon sjöng duett... ojojoj. Det var vackert och underbart. Mycket kameraminne har gått åt till att filma sång och dans.

Jag ser fram emot den dagen prästerna hemma går i sådana här skor...

Så här bra tyckte jag dagen varit. Dessutom stolt och glad över att bära kläder och smycken från olika delar av världen som betyder mycket för mig. Min festklänning från Kenya som är typiskt afrikansk, bältet som är typiskt för Sydafrika (och som mamman i min värdfamilj gjort åt mig) och ringen från Rättvik. En härlig mix.

Det blev en tidig morgon igår för att hinna till flygplatsen för en drygt två timmar lång flygresa till Durban på östkusten. Det är drygt 100 mil mellan Kapstaden och Durban.
Durban har ett subtropiskt klimat vilket gör att det är grönt och frodigt, varmt och fuktigt. Gott för en frusen nordbo att värma sig i...
Det är svårt att förstå att det är en tuff torka som pågår just nu. Man talar om "den gröna torkan". De regn som faller är bara små duschar.

När jag tittade ut mot Indiska oceanen genom hotellfönstret blev jag lite fundersam över varför alla badade inom samma område trots att resten av stranden var tom.
När vi kom ner till stranden så berättade vår guide Dick att det var fritt fram att bada inom det område som avgränsades av vimplar. Detta för att övervakande livräddare skulle kunna ha koll på om något hände och snabbt komma till undsättning.
Nu började jag ana varför... Vi hade kommit till hajrikt område. Även om hajnät är nedsänkta i havet, kan man inte riktigt vara säker...

En av mina absoluta favoritväxter är hibiskus. På hotellområdet hittade jag några buskar med gigantiska (!) blommor. Urläckra.

En av anledningarna till besöket i Sydafrika är att bygga relationer, att dela tro och liv med varandra. Det händer något i mötet mellan människor, att få sitta ner och prata om likheter, skillnader och utmaningar.
Resan i sydöstra stiftet, som också är Skara stifts vänstift, inleddes med en samling tillsammans med representanter från pastoratet i Durban. Ett tillfälle att knyta nya vänskapsband att bygga vidare på och hålla kontakten med hemifrån.
I takt med att allt färre missionärer skickas ut är kontakter som de som knutits så långt oerhört viktiga och värdefulla för framtiden.

Förresten, här kan man flyga mango...

Nova blev mentormamma i samband med att hon som 44-åring fick sitt andra barn. Det är nu 12 år sedan. Hon kan inte tänka sig något annat jobb. Hon vill förändring och är verkligen en inspirationskälla och förebild för sina klienter. Nova är också en av åtta assisterande koordinator som stöttar övriga mentormammor.
Åldersspridningen är vid när det kommer till mammorna de hjälper. Allt från den yngsta på 13 år till de äldre på 40+. Och då förstår vi att en del av de som idag blir mammor är födda i programmet och känner till arbetet.
Mentormammorna knackar dörr för att hitta nya kluenter, blir stoppade på gatan eller blir tipsade om blivande mammor.
Till detta fantastiska arbete går pengarna från Svenska kyrkans julkampanj. Låt fler fylla fem. Ditt bidrag gör verkligen skillnad här.
Metoden mentormammor är väldigt framgångsrik och sjösätts nu också i Etiopien och Swaziland.

Trånga gränder i Khayelitsha. Staten drog in el till dessa områden för inte alltför många år sedan för att förhindra bränder.

En liten odling i trängseln.

Ett "höghus" helt plötsligt...

Bajamajor är uppställda var 50 meter.

På viewpoint kommer vi plötsligt mitt i en musikvideoinspelning.

Det blåste friskt och ramen rörde friskt på sig. Givetvis måste jag utmana mig själv och att ställa mig upp. Benen var som gelé. Men jag gjorde det!!!

Ingen risk att någon uteliggare vill sova under den här bron.

En vanligare syn förr kanske, men vi hade turen att få möta detta vackra ekipage. Hästarna är små och starka.

Den otroligt vackra och prisbelönta botaniska trädgården Kirstenbosch bjöd på otrolig skönhet. Och mitt i detta har jag fått bara vara, njuta och fascineras av skapelsens under.

Vackra konstverk dök upp lite här och där.

Utblommad Papegojblomma ger en illusion av hägrar i vassen.

Ingen resa i Afrika för mig utan punktering...

Den branta vägen upp mot Taffelbergets topp kantades av höga och vackra tallar. Inplanterade. Av hitflyttade vitingar. När det brinner på berget så kryper djur och växlighet vanligtvis ner i svala jorden och överlever. Men dessa tallar blir så heta att allt dör.

Det är till toppen som gäller. Bara en bergvägg som möter en. Och det är bara att lita på att linbanan håller. 65 personer ryms i en sådan korg. Den roterar inuti vilket gör att du hinner se hela vyn.

Jag och min i turistkön nyfunna vän Mercy från Ghana lyckades tillsammans övervinna vår höjdrädsla. Vi tog väl hand om och stöttade varandra. En underbar vy med Atlanten på ena sidan och Indiska Oceanen på andra.
Kan tillägga att vi satte oss hos personalen mitt i och höll armkrok medan alla andra stod runt oss...

Jag vill alltid prova mat som jag inte kan äta hemma jag är iväg. I botaniska trädgården hettade det till ordentligt när jag åt bobotie, en riktigt het köttfärsrätt. Fick torka pannan några gånger...
Jodå, gick till affären i kvarteret bredvid och köpte en förpackning kryddblandning.

Igår tog den långa resan ut sin rätt och inget blev skrivet...
Vaknade till en härlig sommardag med morgonbön 7.10 Ett rikt och vackert dukat frukostbord inbjöd till god frukost innan dagens schema började 8.15
Bussen styrde mot stadsdelen Khayelitsha, en snabbt växande kåkstad med 1,5 miljoner invånare. Målet var Philani (www.philani.org.za/), deras mentormammor och Svenska kyrkans julkampanj Låt fler få fylla fem.
Mentormamman är som ett slags ambulerande BVC och genomgår en 6 veckor lång utbildning. Hon söker upp alternativt uppsöks av blivande mammor eller mammor vars barn redan är fött. Det handlar mycket om att knacka dörr. Mentorsmamman kollar till exempel vikten och statusen för barnet och för en typ av journal, men stämmer också av hela familjens status. Till sin hjälp har mentorsmamman en sjuksköterska och dietist att rådfråga. Mentorsmamman uppmuntrar också mamman att lita på sina instinkter som mamma.
Mentorsmamman är verksam i området där hon bor. På så sätt vet hon vilka utmaningar de blivande mammorna och deras små barn möter. Det handlar också om säkerhet för kvinnorna när de är i tjänst. Kapstaden benämns ibland som våldtäkternas stad där jag hört siffror procentuellt som att var fjärde man har våldtagit och varannan kvinna våldtagits. Det förekommer mycket våld mot både kvinnor och barn. Spärren att inte ta till våld släpper allt snabbare här.
Varje mentorsmamma har 500 hushåll att besöka och man följer varje inskrivet barn till dess det är 5 år och börjar skolan.
Att vara mentorsmamma är inte bara ett jobb vilket som helst. Det är oftast ett kall. Hon måste först och främst ha egen erfarenhet av att ha gjort förändring, att ha skapat förutsättningar för att hennes barn ska överleva de svåra förhållandena. Man ska vilja förändring.
Det är inte alla som antas till utbildningen som får slutföra utbildningen och bli mentorsmamma.
Philani och arbetet med mentormammor ses med goda ögon av samhället och politikerna. Man har sett att arbetet gett goda resultat, till exempel har siffrorna för HIV-smittade sjunkit markant.
Mammor har rätt till barnbidrag men det gäller att både mamman och barnet har födelseattest, vilket inte alla har.
Kvinnorna gör ett fantastiskt arbete och jag är mäkta stolt över dem.
På Philani finns också bland annat ett inkomstgenererande arbete. Där får kvinnorna bland annat lära sig sy, måla och trycka på tyg, göra pärlarbeten, väva bonader, mattor och väskor. Detta sälj sedan i en butik på området.
Det har varit många volontärer där under åren och det vore väldigt roligt om det är någon från Sverige som ville volontära där...

Efter mötet påbörjade vi resan uppför Taffelberget och till den botaniska trädgården Kirstenbosch, som i sin tur vunnit många priser senaste åren och anses som en av de finaste i världen.
En snabb tur runt hanns med efter en för mig underbar lunch. Det gäller att passa på att smaka annat än det jag brukar äta...
Bråttom iväg hade vi men vi är trots allt i Afrika... Punka på ett av däcken sinkade oss ytterligare 30 minuter sedan fortsatte klättrandet.

För dig som inte varit här kan jag säga att det är branta backar i stan mot bergssidan. Vi tog oss upp till linbanan som skulle ta oss upp till toppen av Taffelberget. På skakiga ben och skälvande hjärta beslöt jag mig för att än en gång möta min rädsla för höjder. Jag följde med upp. Klart värt allt!!! Så vackert det var att se Atlanten på ena sidan och Indiska oceanen på andra, med dessa grönskande berg emellan.

Kvällens mat intogs på jättemysig fiskrestaurang. Gissa om vi blev förvånade över erbjudandet att få menyn på svenska och att servitrisen kunde i alla fall en mening på svenska.

Bilder kommer under morgondagen.